Marstrand och Carlstens Fästning

augusti 9, 2010

I går var vi på Marstrand bland alla seglarkillar 🙂 Vi gick med den guidade turen på Carlstens Fästning.

Att höra om Lasse-Maja och hans medfångar är spännande.

Den mest berömde fången på Carlstens Fästning var Lasse-Maja. Han hette egentligen Lars Larsson Molin och kom från trakterna kring Arboga. Lasse-Maja var en framgångsrik tjuv. Genom att klä ut sig till kvinna lyckades han länge undgå lagens långa arm. Till slut greps han dock och dömdes 1813 till livstid Marstrandsarbete. I slutet på juli 1813 fastställde Svea hovrätt den slutgiltiga domen: 40 par spö och livstids straffarbete på Carlstens fästning i Marstrand. Efter att ha piskats på Barkarby torg i Järfälla, kördes han i fångkärran mot Marstrand under sträng bevakning. I mitten av september slöt sig Carlstens portar bakom Lars Larsson Molin.

……en kall rysning övergick mig vid tanken att detta var min grav! Han skulle då fylla 28 år. Att släpa sten till fästningsbygget var ett hårt arbete. För att få tillräckligt med arbetskraft till bygget av fästningen infördes ett nytt straff i den svenska lagen: ”Marstrandsarbetet”. Från hela landet fördes då förbrytare som skulle ingå i arbetsstyrkan. De var mördare, stortjuvar, förfalskare och våldtäktsmän, men också enklare förbrytare som småtjuvar och lösdrivare. Tjänstehjon som sa fula ord till sitt husbondfolk kunde exempelvis dömas till ett års Marstrandsarbete. En dräng som stulit en silversked på kungliga slottet 1698 dömdes till döden, men straffet omvandlades till sju gatlopp och tre år på fästningen, vilket visar på Marstrandsarbetets stränghet. Straffets längd varierade från ett par år till livstid. För att förhindra rymningar var fångarna försedda med en tvåkilos järnkula fäst med kätting runt ena fotleden. Besvärliga och rymningsbenägna fångar kunde få bära en så kallad järnkrona som ses här under, ett fängsel som kunde väga upp till 36 kilo. Denna järnkrona kunde fången få bära i 5-6 år. Denna järnkrona bestod av ett fast järn runt halsen, fasta järnbleck runt midja, handleder och fotleder, och däremellan kättingar som ledade samman hela konstruktionen. Dessutom satt det en rak järnstång fast på benen så att fången bara kunde ta ytterst små steg i taget. Den här konstruktionen innebar fruktansvärda påfrestningar för den som bar den. 

Det hårda arbetet och de usla levnadsförhållandena gjorde att dödligheten var stor. Det var för övrigt inte bara själva arbetet som slet ut fångarna, deras allmänna levnadsomständigheter instängda i fuktiga valv utan luft och med dålig mat ledde till att sjukdomar grasserade. Vissa vintrar dog upp till 20 procent av fångarna. men det ansåg man inte som något större problem, för på vårkanten slog man upp portarna och fyllde på med nya friska fångar. I en straffbestämmelse från 1653 används uttrycket ”slås i järn och arbeta för sitt brott”. När man skulle förstärka Sveriges fästningar var det naturligt att brottslingar skulle skickas till det mycket hårda arbetet i dessa fästningsfängelser.
Carlstens fästning var särskilt bekant och fruktad. Marstrandsarbetet avskaffades 1854 och de flesta fångarna flyttades då till Göteborg. 1840-års riksdag anslog pengar för att bygga om gamla fängelser till cellfängelser och för att bygga nya. Fångarna skulle inte bara behandlas bättre, de skulle förbättras och återanpassas till ett liv inom lagens gränser och det var cellfängelserna som skulle åstadkomma detta.
Två system utvecklades, Philadelphiasystemet och Auburnsystemet. Det första systemet innebar att fångarna hela tiden vistades i var sin cell. Behandlingen gick ut på att isolera fången från såväl yttervärlden som medfångarna. På Carlstens Fästning skulle man nu prova Philadelphiasystemet, tre celler byggdes där man satte tre fångar och låste dörren för att inte öppna igen förrän 5 år hade gått, två fångad dog innan första år var till ända troligtvis frös dom ihjäl, men en fånge var vid liv när dörren öppnades efter fem år, han var totalt galen och oförmögen att ta sig för något. Han flyttades till dårhuset för han var för galen för att få stanna på Carlstens Fästning.  Så var det då dagas att utvärdera den nya fängelse systemet, man slog då fast att det var ett utomordentligt bra system, man ville uppnå att fången inte skulle återfalla i brott och det lyckades bra, 2 dog och en var helt galen, ingen kunde således göra något mera brott.


Lasse-Maja kom att odla det muntliga berättandets svåra konst på fånggården på Carlstens fästning. Lasse-Majas rykte som berättare spreds snart över hela landet. I Göteborgspressen förekom annonser om att ta ångbåten till Marstrand och lyssna till den beryktade tjuven och mata fångarne. Tack vara Lasse-Maja fick fångarna nu det lite bättre, då många rika familjer kom för att begapa fångarna och slänga till dom lite mat som dom fick slåss om för att få. Man kan förmoda att det var roande för dåtidens folk.Tack vare de kokkunskaper han lärt sig som ”kvinna” avtjänade Lasse-Maja stora delar av sitt straff som kock. År 1839, efter 26 års fångenskap på Carlsten, benådades han av kung Karl XIV Johan. Under fängelsevistelsen skrev han sin livsskildring ”Lasse-Majas besynnerliga äventyr”. Efter fängelsetiden bestämde han sig för att bli bonde och bosatte sig utanför Arboga, där han dog 1845.
 

 

Leave a Reply